Soptunnelistan - Augusti 2011

Roadkill (2011): Några amerikanska collegeungdomar på bilfärd genom Irland stöter på problem då de blir lurade av några romer vid deras marknad. Det slutar med att de råkar köra ihjäl en äldre romsk kvinna i tumultet. Innan hon dör hinner hon dock förbanna dem med något okänt. Under deras flykt kör de vilse och ganska snart hör de något stort flyga ovanför dem...

Detta hade kunnat bli en skräll. Inledningvis bjöd den faktiskt på några spännande stunder. Dock är manuset i kombination med urusla specialeffekter skäl nog att skräpförklara denna film. Väntade in i det sista på en vändning som aldrig kom. Slutet var det minst genomtänkta med hela filmen. Katastrofalt dåligt.

Panic at rock island (2011): En rulle baserad på ett virus som släpps lös och smittar alla på en hel ö där en rock festival hålls. Otrolig lam produktion vilket Australien ligger bakom. Det är mestadels segt och avsaknaden av spänning samt viljan att skapa intresse för filmen saknas totalt.

Marley and the puppy years (2011): Uppföljaren till Marley and Me. Ända målgruppen denna film kan fungera för någorlunda är barn om det ens går. Det är alldeles för låg nivå och töntfaktorn är otroligt hög. Hollywood konceptet där djur pratar och har ansiktsmimik tycker jag är otroligt töntigt. Tacka vet jag första Marley filmen vilket var relativt bra och där slapp vi djur som pratar.

Camp Victory, Afghanistan (2010): Lam dokumentär som skildrar Afghanistans inhemska styrkor efter USA:s invasion, från deras egna perspektiv. Man kan bara konstatera att det VAR verkligen talibaner som styrde landet vid den tidpunkten (2003) och inga andra. Afghanistans egen armé framstår nämligen som ett skämt med oduglingar till soldater som bara är ute efter lite pengar. Dock var det gripande när en amerikansk arméchef och en afghansk general utvecklade starka vänskapsband.