Svensson, Svensson - I nöd och lust (2011)

Betyget blir 3 av 10 (enligt mig)

Skådespelare: Allan Svensson, Suzanne Reuter, Peter Dalle, Torkel Petersson, etc

Handling: Lena vill skiljas, och det bara just innan de ska fira sin 30-åriga bröllopsdag. Deras terapeut skickar då henne och Gustav till ett "retreat-hotell" där tanken är att de åter ska hitta tillbaka till varandra. Väl där har Gustav lovat att hålla tyst om allt som rör fotboll, men när landslaget från "-74" ska spela nostalgimatch drar lögnerna igång...

Eric: Föga förvånande kom det också en Svensson, Svensson film. För inte så längesedan återupplivades ju den gamla serien med en ny säsong efter att legat minst sagt i dvala under årtionden. Tanken med filmen var väl att man ville slå spiken i kistan på hela Svensson, Svensson epoken med en sista film. Och någon kom säkert på idén att nu skulle Lena verkligen ha tröttnat och lämna allas vår Gustav, genom att ge honom ett ultimatum. Så vad blev resultatet?

Som väntat, minst sagt! Och inte särskilt bra. Nu är ju serien i sig såklart ingen höjdare men den här filmen hade inte alls mycket att tillföra. Helt onödig egentligen. Det man slås av är varför de låtit Lena och Gustav tvingats stå på egna ben i den här filmen helt utan barnen Max och Lina. Det är uppenbart att det saknas fler karaktärer och enbart de två har svårt att ensamma stå för handlingen. Nu har man kastat in lite andra personer, men de är stora besvikelser: Peter Dalle och Torkel Petersson. Filmen saknar komik och roliga sidospår och blir nu, från början till slut, en trist "lögnsoppa" kring den trista huvudstoryn.

Ingen hade väl egentligen trott att filmen skulle vara något mästervärk, men det är mer oinspirerande och segt än det hade behövt bli. Dialogen i slutet och att ridån för Svensson, Svensson som ser ut att läggas här var något positivt iaf, och som vi bör premiera.

Hugo Cabret (2011)

Betyget blir: 4 av 10 (enligt mig)

Skådespelare: Asa Butterfield, Chloë Grace Moretz, Ben Kingsley, Sacha Baron Cohen, Christopher Lee etc.

Handling: Hugo är en föräldralös pojke som bor på en tågstation i 1930-talets Paris. Han jobbar i hemlighet med att sköta om klockorna på stationen. På hans fritid försöker Hugo laga en gammal automaton, en slags maskin som ser ut som en man, och som är gjord för att skriva saker. Hugo är nämligen övertygad om att hans pappa har lämnat efter sig ett meddelande till honom.

Henke: Hugo har marknadsförts som ett fantastiskt familjeäventyr, vilket jag också hade hoppats på. Tyvärr är det långt från sanningen. Det enda fantastiska med denna film är att den är riktigt snyggt gjord, det enda familjära är att den har ett barn i huvudrollen, och det enda äventyrliga är att Hugo ibland jagas av Sacha Baron Cohen. Där tar likheterna slut. Den är inte särskilt spännande, och det händer alldeles för lite för att upprätthålla mitt intresse. Vilket är väldigt tråkigt, för den här berättelsen hade verkligen potential. Jag tror att det här hade kunnat bli hur bra som helst, om Martin Scorsese och John Logan hade satsat mer på att göra det till ett äventyr. Det här är alltså antagligen ingen film som barn kommer gilla.

Det här är däremot en film som är väldigt intressant för alla som är intresserade av filmhistoria, för den här filmen handlar även om en av filmhistoriens största pionjärer. Man får till och med se en hel del klipp från hans originalfilmer, vilket torde intressera en del, men långt ifrån alla. Gillar ni inte dramafilmer, eller filmhistoria så tror jag tyvärr att ni kommer bli besvikna.

Mupparna (2011)

Originaltitel: The Muppets (2011)

Betyget blir: 5 av 10 (enligt mig)

 

Skådespelare: Jason Segel, Amy Adams, Chris Cooper, etc

 

Handling: När Gary, Mary och Walter får reda på att Mupparna riskerar att förlora sin studio samlar de ihop alla gamla muppar för att sätta upp en ny show. Nu måste de jobba hårt för att försöka få ihop 10 miljoner dollar så de kan rädda studion från en elak affärsman. Låter det muppigt? Det är det. Och det är riktigt jävla bra!

 

Henke: Mupparna är en riktigt skön film, men frågan är om filmen går hem hos alla. I USA har den

gått riktigt, riktigt bra, och det ska bli spännande att se hur den blir bemött i Sverige. Filmen är fylld av riktigt sköna skämt som känns så där härligt muppiga. En annan rolig grej var alla filmens cameoroller. Zach Galifianakis, t ex, gör ett riktigt härligt inhopp, tillsammans med Dave Grohl och Jack Black.

 

Filmen har en klassisk treaktsstruktur, något som de faktiskt skämtar om. Just det exemplet är rätt talande för filmens humor. De har ofta många skämt som riktar sig till den vuxna publiken, och som barn antagligen inte förstår, precis som i många animerade filmer. Filmen är så där härligt knasig som bara mupparna kan vara, och Jason Segal passar som handen i handsken. Filmen fick mig att tänka tillbaka på barndomens morgnar med mupparna, och den gav mig en massa härliga skratt.

 

Med det sagt skulle jag dock vilja poängtera att jag tror att denna film framförallt kommer att uppskattas av barn, och även de som har vuxit upp med mupparna.